Blandade massageintryck i Thailand

Jag är just nu tillbaka på en av mina absoluta favoritplatser i världen. Chiang Mai i norra Thailand – en mötesplats för många resande som är intresserade av massage, yoga, kroppsterapi, meditation, healing, dans och liknande.

Den som vill ta hand om sin kropp och allt det som är annat än kropp, den som vill lära sig nya saker av alla slag och träffa nya vänner från hela världen, kommer att trivas i Chiang Mai.

Massageklinikerna trängs om utrymmet i gator och gränder och behandlingsmenyerna är långa och exotiska. Oljemassage, aloe vera massage, mjölkmassage eller massage med stekta örtknyten. Skrapning med en slags kniv gjord av buffelhorn. Timslånga behandlingar för fötter eller hårbotten, rygg och nacke, inre organ eller genitalier – även det sistnämnda är en terapeutisk massage, en traditionell metod som kallas Karai Nei Tsang.

Jag varken vill eller hinner prova allt som erbjuds. På Haad Tien på ön Koh Phangan kom jag för första gången i kontakt med en metod jag tyckte mycket om, Tok Sen, som ursprungligen kommer här uppifrån norr.

Om det ska vara helt korrekt, ska redskapen för Tok Sen enligt sägande vara tillverkade av trä från ett träd som klyvts av blixten och som sedan smörjs in i speciella oljor och behandlas med speciell vördnad. Redskapen är en liten hammare och tillhörande knackverktyg med olika storlek på huvudet, och med hjälp av hammaren knackar terapeuten välgörande vibrationer längs kroppens meridianer. Tok Sen-sessionen jag får av Lucky är djupt avslappnande och släpper på ett par lager av spänningar och smärta.

Den mest utbredda stilen är naturligtvis Thaimassage, en metod som utförs med klienten fullt påklädd och genom att massören ger tryck, vibrationer och sträck, även detta längs meridianerna. Thailändsk medicin är nära besläktad med Kinesisk medicin, dock inte identisk.

I vissa kliniker finns bara en massör, och då har jag upplevt att få den uppmärksamhet jag är van vid att förvänta hemifrån. De vanligaste ramarna för Thaimassage är dock ett rum med rader av bänkar vid sidan av varandra, möjligtvis åtskilda av ett draperi men oftast inte.

I den typen av kliniker har min upplevelse oftast varit att massören inte tittar på mig under massagen, och samtidigt pratar med sina kollegor genom hela behandlingen. För mig fungerar det ok så länge massagen inte når särskilt djupt, men eftersom Thaimassage generellt inkluderar både ledjusteringar med knäck, armbågar i psoasmuskeln och hela massörens kroppsvikt i kroppens mest smärtsamma punkter, är det svårt att undvika. Sådana manövrar kombinerade med vad jag upplever som mindre än full uppmärksamhet, gör mig nervös.

Ibland har jag också upplevt att massörernas samtal innehåller frekventa upprepningar av ordet ”farang”, ett som jag förstått det någorlunda nedsättande ord för ”utlänning” och väldigt mycket skrattande. För mig har det, i kombination med djupt smärtsamt arbete på traumapunkterna i min kropp, gjort att jag fått arbeta ganska aktivt på att slappna av och att känna tillit. Ett ganska humoristiskt arbete, men inte alltid lätt.

Ibland har jag försökt föreställa mig samma scen i Sverige. En grupp icke-svensktalande klienter som tar emot behandling samtidigt, i ett öppet rum med flera bänkar. Massörerna samtalar högljutt på svenska, skrattar sinsemellan högt och länge, och det enda kunderna förstår är emellanåt ”turk” eller ”amerikan” eller andra generaliserande rasord. Det hade varit en otänkbar situation!

I en session, med en blind massör, utspelade sig just detta. Han arbetade väldigt djupt, med punkter som varit traumarelaterade för mig hela livet. Jag blev mig otroligt triggad, kände mig jättearg på honom och började gråta. När han märkte det började han skratta och frågade ”Why are you crying? I am gentle!”

Jag svarade inte, fortsatte bara observera. En del av mig ville kasta mig upp från bänken, skrika åt honom och gå därifrån. Inte för att han kallade mig farang. Men för att jag kände mig exponerad, utsatt. Men jag var nyfiken på att se vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Efter en stund började jag skratta. Sedan slappnade jag av, djupt, genom hela sessionen, medan min massör och hans kollegor fortsatte sina skämt. Mycket av mina spänningar släppte, och jag mådde väldigt bra efter sessionen.

Att resa har potentialen att konfrontera oss med vad vi finner normalt, acceptabelt, förväntat. Det är ett utmärkt sätt att slappna av inte bara i musklerna men också i låsta föreställningar om hur saker är och ska vara. Det är en av de saker jag tycker är intressant med att resa. Även om jag har blandade känslor för att göra det i kombination med djupgående, smärtsam kroppsterapi.

 

Sandra Grundstoff,
Chefredaktör FriskvårdsMagasinet och huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *