Funktionalitet är det nya svart!

Vi blir inte nödvändigtvis bättre på att klara vardagen, vår idrottsgren eller att klättra i träd genom att vi tränar eller masserar våra muskler som om de vore isolerade enheter.

 

Som tonåring under början av 90-talet var jag tokig i styrketräning och tog, om jag minns rätt, 90 kilo i benpress. Jag vet egentligen inte om det var mycket eller inte, men det kändes mycket. Jag var besatt av hur min kropp och mina muskler såg ut, och det allmänna klimatet omkring träning och hälsa bidrog definitivt till denna fixering.

Av intresse tog jag del i ganska mycket information kring träning, behandlingar och kost, och jag minns att ganska mycket av det hade en vinkling mot utseende. Bulkiga, insmorda muskler, solariesolbränna och kemikalieblekt hår tillsammans med lättprodukter och bantningsmetoder dominerade hälso- och skönhetstrenderna och jag kan inte minnas att under tidigt 90-tal ha ramlat över några hälsotidningsartiklar som berättade om funktionell träning eller naturlig kost.

Parallellt med min stenhårda träning drog jag bland annat med ett schlatterknä som verkade anses normalt ”när man växer”, och som jag har sviter av än idag. Ingen, inklusive jag själv, kom på tanken att benpressen, eller träning på det hela taget, kunde ha något samband med schlatterknäet.

Jag är glad att ha överlevt en bit in på 2000-talet, då trenderna sedan ganska länge har vänt – och jag själv sedan ännu längre tack och lov inte är nämnvärt trendfixerad längre. Och jag är glad över att medvetenheten idag kring kroppen som en naturlig organism som behöver respekteras och lyssnas till, ser helt annorlunda ut än jag minns den då.

Forskning och tvärvetenskapligt tänkande ger upphov till ständigt ny förståelse av både träning och behandlingar, nya fusioner och nya metoder. I arbetet med den här utgåvan av FriskvårdsMagasinet fascinerades jag av hur flera av intervjupersonerna sa ganska lika saker, och hur likheterna mellan till exempel massage, träning och yoga verkade mer framträdande än skillnaderna.

Bara titta på bilderna – Louise Svaton som berättar om stabilitetsträning i PT-artikeln illustrerar sitt arbete med en behandlingsbild, medan Björn Hedberg som undervisar i massage visar upp sitt ämne med en träningsbild! Båda pratade om den funktionella kroppen och om att träning och behandling måste bygga på en förståelse för kroppens djupare processer. Och Håkan Johansson berättar om sin upplevelse av paralleller mellan yoga, rehabträning och mental träning.

Ordet ”multiterapeut” dyker upp allt oftare oavsett vem jag intervjuar – tränare, manuella behandlare eller SPAterapeuter. Ordet ”funktionell” har förekommit frekvent i intervjuer med alla typer av friskvårdare under de sista 8-10 åren. Det verkar för mig som att det som blivit uppfattat som åtskilda delar – muskler, träningsformer, yrkeskunskaper – smälter samman mer och mer. Att det framträder mer och mer tydligt hur ingenting fungerar åtskilt från helheten.

Vi kan inte träna lår- och rumpmuskler utan att det påverkar strukturerna i knäleden. Vi kan inte träna bort en skada om vi inte samtidigt stöttar hjärnan i att komma tillrätta med hur den programmerats av skadan. Vi kan inte massera bort smärta om vi samtidigt äter inflammationsökande kost. Och vi blir inte nödvändigtvis bättre på att klara vardagen, vår idrottsgren eller att klättra i träd genom att vi tränar eller masserar våra muskler som om de vore isolerade enheter.

Kroppen har alltid varit en funktionell helhet, den har aldrig varit något annat ens under de perioder då vi som kollektiv behandlar den som en samling lösa delar. Nu är funktionalitet plötsligt det nya svart. Kroppen skulle säkert hålla med om det min mormor brukade säga – om man håller fast vid något tillräckligt länge blir det förr eller senare modernt!

 

Sandra Grundstoff är chefredaktör för FriskvårdsMagasinet och huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *