Ignoramus (och ett litet facebookdrama)

En av grunderna för modern vetenskap är ignoramus – översatt från latin vi vet inte, vilket i praktiken innebär villigheten att anta att vi inte vet allt. Steget vidare är villigheten att anta, att det vi trott att vi vet kan visa sig felaktigt efterhand som vi får mer kunskap. Inget koncept, ingen idé eller teori får vara för helig för att utmanas.

 

Ibland gillar jag att bråka på facebook. Att tillfälligt hitta ett inlägg som jag har lust att ifrågasätta, och så göra det. För någon vecka sedan stötte jag in i ett av mina topp fem hittills.

En vän hade lagt ut en förfrågan om någon kände till naturliga huskurer mot fotvårtor, eftersom hon fått sådana efter att ha börjat besöka sitt lokala badhus. Det hade kommit in tips om att tejpa fast bananskal, att kväva dem med sporttejp, att gnida dem med pepparmyntaolja, oreganoolja eller vinäger, och lite annat. Inget jag personligen tyckte lät orimligt

Och så hade en av hennes vänner skrivit något i stil med att ”Vårtor är ett tecken på att man saknar kärlek till sig själv […] De har att göra med avsmak och vämjelse […] Helandet består i att acceptera sig själv, också de sidor som man inte tycker om eller inte vill se på.” Jag kan inte citera ordagrant – när jag gick in nu för att kolla detaljerna, var tråden borta, vilket jag responderade på med en smiley.

Mitt bråkande började med en ironisk kommentar omkring huruvida avsaknad av självkärlek kunde spridas på badhus. En mor med en son på 7 år vars hela skolklass hade fått vårtor vid ett badhusbesök instämde i min fråga.

Innan jag fick svar, bad jag om ursäkt för min sarkastiska ton. Jag skrev att jag hade ett starkt intresse av att alternativa metoder och att dess förespråkare inte skulle framstå som dumma, och frågade henne om hon ville berätta vad hon baserade sin utsago på.

Jag fick ett långt svar tillbaka som inkluderade att om jag tycker att folk som förespråkar alternativa metoder är dumma, så behöver jag kanske ta en titt på mig själv. Detta följdes av en lång och ganska fin utläggning omkring hur hon tänker att allting samverkar när det gäller sjukdom och hälsa, att bristande självkärlek kan leda till handlingar och tillstånd som gör oss mer mottagliga för virus och så vidare.

Hon backades upp av min väninna som tyckte att det var logiskt; om till exempel hon och jag gick på badhuset och hon fick vårtor men jag inte fick det, så måste ju något mer än viruset vara utlösande faktorer. Samtidigt framhöll min väninna att även jag är till det alternativa och att vi sannolikt egentligen är eniga, så det fanns ingen anledning att bråka.

Och ja – jag är helt enig i att det helt säkert kan förhålla sig så, att olika mentala och emotionella tillstånd gör oss mottagliga för sjukdomar, virus, olyckor, på alla tänkbara och otänkbara vis. Jag är dessutom öppen för att det kan ta sig uttryck som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Ändå fortsatte jagbråka. Jag var nämligen inte alls ”enig” i det första uttalandet – i min hittillsvarande kunskapsbas ingår inte att vårtor orsakas av brist på självkärlek eller att de kan helas genom acceptans. Så jag frågade henne igen på vad hon baserade sin information – som hon inte ens lade fram som en hypotes, men som ett faktum.

Jag vet, jag vet. Folks facebookinlägg ska inte behöva ha formen av vetenskapliga avhandlingar. Det har mina definitivt heller inte, och jag gillar också att tro på saker bara för att de stämmer överens med min världsbild.

Och ändå. Det som triggade mig var att hon var så specifik och fick det att låta som en formel lika fundamental som 1+1=2. Jag hade inte förväntat annat av kvinnan än att hon refererade till en bok hon läst, en teori från en bestämd gren av spirituell praxis, eller till och med egen erfarenhet med vårtor som försvunnit genom koncentrerad applicering av självacceptans. Inget sådant kom – och nu är tråden borta.

Jag är definitivt inte anhängare av skolmedicinens krav på evidens och hur evidens ska gå till. Jag anser generellt att det tas allt för lite hänsyn till empiri och subjektiva vittnesbörd omkring läkning; vittnesbörd som förvisso kanske inte haft samma effekt på alla andra, men som heller inte hade skadat dem att prova.

Och på den punkten får jag ju ge min fb-opponent en viss credit – även om vårtorna inte går bort, finns det ingen som skulle må dåligt av att älska sig själv lite mer. Men det var inte det hon skrev, så det ändrar inte på att jag vill höra något, bara något, som ligger till grund för det hon påstår. Men hon raderade i stället tråden, så där missade jag en chans för mina gamla övertygelser att visa sig felaktiga efterhand som jag fick mer kunskap.

Jag gillar ignoramus skarpt och vill göra mitt bästa för att applicera dess värdegrund vid varje givet tillfälle. Det är en härlig känsla när de gamla synapserna krackelerar och nya kopplingar uppstår. Men det krävs en liten smula slagkraft, åtminstone en personlig upplevelse. Får jag inte det, nöjer jag mig med att fortsätta, helt ospecifikt, att anta att jag inte vet allt.

 

Sandra Grundstoff,
chefredaktör för FriskvårdsMagasinet och huvudlärare på Axelsons Yogalärarutbildning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *